Jag kommer precis in från trädgården där min man hjälp mig med att få i dammen och vi har gjkort iordning en stenfontän med lysande stenar.
Nu väntar jag bara på solstolen en däckstol i vitt för att kunna sitta och lyssna på skvalpet och skriva mina tankar.
Jag har haft dte jobbigt till och från i mitt liv och en hel del kommer nog att tas upp och det med mina tankar och komentarer.
Beslut har fattats och jag är helt klart en ja sägare, tar åt mig allt och vill också men det blir förmycket ibland.
jag är född i bohuslän och som 5 åring flyttade jag hit med familjen då mina föräldrar skulle starta om kan man säga.
jag har alltid haft lätt för att träffa och möta nytt folk och det även som barn. Var mån om mina vänner och var väl en pojkflicka vilket jag fortfarande är. kan byta olja på bilen och nästa stund måla naglarna.
vi flyttade runt lite tills jag var 10 då vi bosatte oss i ölme i kristinehamn. Där började både hellvete och mina bästa år.
hellvete för jag blev mobbad och hade dyselexi och bra för här började mitt intresse för hästar.
hästarna har verklkligen hjälp mig genom de jobbig grundskoleåren. där kunde man sitta och gråta och de såg alltid på en som de älskade en. men sedan började jag läsa till undersköterska och det var bara jag från min klass till den utbildningen och det var min räddning. de 3 bästa åren i mitt liv. jag älskar min dåvarande klass, från botten till toppen och jag var glad.
detta med mobbningen och dyselexin fick jag ingen vidare hjälp med och jag planerade väldigt noga mina dagar som oftast började med 2 alvedon för jag trodde det skulle vara lättare att åka bussen till skolan då.
jag tog studenten och skulle ut i arbetslivet, jag hade då träffat min nuvarnade man och det gjorde att jag begränsade mig i mina val. hästjobben utomlands och amlansförare ströks från listan så det vart en utbildning på närmsta ort och det ångrar jag. inte för att jag inte gillar barn utan jag hade velat få stå på egna ben lite mer och tagit för mig själv utan mamma bakom
ryggen.
Ångra saker det gör man livet igenom det gäller bara att klara av att leva med dem och orka ta tag i de man känner att detta vill JAG. Detta har jag svårt för och är så snäll så jag blir dumm. Jag utnyttjas av andra men jag tror jag är snäll.
mina arbetskamrater var min räddning i höstas då allt rasade samman. De agerade på mitt bettende och stöttade så mycket dom kunde. Jag ville inte träffa min man ville inte veta av barnen och ville inte att det skulle vara helg ville bara jobba.
sen kom den dagen då jag vart helt jukskriven och då höll det inte längre jag skar mig i armen 5 gånger. dagen där på skulle jag få träffa en psykolog genom företagshälsovården och där ifrån blev jag skickad till psykakuten. Stället jag hånat de som varit på i hela mitt liv nu skulle jag dit i nästan 9 veckor.
Men nu började nya problem, att ta tag i problemen. mediciner som jag inte idag kan hantera, en man som inte visst något då jag döljt allt skulle förstå, och han försökte verkligen, men jag tyckte han la sig i. Det var jätte jobbigt.
nu när våren är här så är trädgården min räddning. Jag är inte mig själv och varje dag får jag kämpa mot ångesten och tvångstankarna samt det självskande beteendet.
jag är inte alltid på säker på att detta var rätt väg att ta tag på livet men jag hade inget val, jag hade inget hjärta kvar inga rimliga tankar utan jag ville bara bort.
nu så har jag kommit så långt att mina änglar som jag har livet att tacka för är mina två döttrar, jag älskar er.
en del av min historia
kram sara
