En vers på traven....

En vintersaga böörjar med själens alla förväntningar.

På plomman klädda grenar man planerar nästa skörd.

Löven krattas över lökens bo.

Sommaren slutar med sin varma sol.

Hoppet läggs på längtans lust.

Månen lyser, det är höst.

Kylan väntas men kommer ej för tröst.

Något är större än en skala i blått.

Den lugna ro som kroppen hamnar i ser att behov av vila i frid.

Man ur hus på advent tågar.

Nu tänds vintersagans prov.

Man längtar och längtar efter krispiga kliv. i drivor av snö och kall snö innanför sko.

Men vintern visar mer än det.

Mörkret och stjärnornas tid.

Karlavagnen möter Orion i det blå, som kallt nog kan kännas då.

Vila för moder jord.

Nu kan fröet gro.

Djuren leter föda över en gård.

Hittar ett visset liv.

I allafall i våra ögon.

något man missat i djurens tur.

Tack för den hjälp men kom ej i vår.

Regnet sviker oss sällan.

Inte minst när längtan till vinter landskapet är som störst.

Sviker gör ej mörkrets makt.

Som borde visa oss en lugn takt.

Sressande inför stundande tid.

Pressar vi bort det mest i ondans strid.

Tänk och tanke hör inte ihop.

Man minns bara hur det såg ut.

På bilden av farfars farfar i släden står.

Brett isär i meterhöga strimlande skär.

Skidor brevid och staven på tvär.

Det är det vinterlandskap vi förväntar.

Förväntan görs även stor när skäggig gubbe hostande kliver på.

Grötens mandel giver löften att kärlek ska spridas inom gripen tid.

Smällande och färgglads utspel, när det vi vill ha är ett vitt vinterlandskap i tur.

God jul och gott nytt 2010.

Kram / sara